Personlighet[]
Godhjärtad och hoppfull.
Utseende[]
En ljust beige hane, med gräddfärgade partier och chokladbruna mönster. Hans vänstra öga är oranget, och det högra klart turkost. Han är kraftigt byggd, med tjock päls runt nacke och ben, och kortare, tät päls över resten av kroppen. Han har flera ärr på bakbenen och två raka ärr över strupen.
Krafter[]
Kraftfält
Text
Historia[]
Valptiden[]
Ares var en valp man sällan såg utan ett leende på läpparna. Han var alltid motiverad och glad, och lade stor vikt på sin träning, både den fysiska och den mentala. Han mottog alla sorts utmaningar med glädje och klarade de flesta galant, och han hade en välvillig humor och skaffade alltid sin egen uppfattning om någon istället för att döma denne på andras ord.
Men inombords var han förvirrad och borttappad i sig själv och sina egna blodslinjer. Han var ingen full cazavarg, men han fann sig allt oftare i mörk sinnesstämning, och det var ett mörker som växte och hotade att slänga honom i ett ont grepp med klor som lätt skulle kunna leda honom från den väg han försökte gå. Ändå märkte ingen något. Inte hans far. Hans mor kanske hade märkt det - men hon var död och det hade gett mörkret någonting att livnära sig på. Inte hans fostermor, inte hans bror. Och inte heller resten av flocken.
I en jakt på att försöka finna sig själv och vilken sida han ville stå på, började han ströva allt längre från reviret, och var borta allt längre perioder med undanflykten att han "ville ta reda på mer om världen".
Gudarnas raseri[]
Det var på en av dessa vandringar - då han tagit sig till stranden - som det hände. Det var den första dagen av den vecka som senare skulle minnas som Gudarnas raseri, och han plågades redan, men han stod ännu på benen och var på väg att vända hem med ett hjärta som bultade av rädsla för vad som höll på att hända, då han hörde ett tjut av skräck. En varg hade fallit från en samling klippor, förmodligen alltför förvirrad och skräckslagen för att ha varit uppmärksam på var han satt sina tassar. Det var en ung valp, ännu yngre än han själv, och i Ares mening fanns det inget att fundera över, och han slängde sig över klippan för att rädda den kämpande valpen.
Tyvärr så hade han inte styrka nog att både uppehålla ett klart sinne och samtidigt kämpa emot strömmarna och nå den andre vargen. Han drogs med bränningarna ut mot havs, och fick bara se på då den unge valpen sjönk under ytan, medan Ares, som själv inte var mycket mer än en valp på den tiden, förvivlat tjöt efter hjälp. Han försökte simma, försökte hålla huvudet ovanför ytan och ögonen öppna efter någonstans där han kunde komma in mot land. Han var otroligt rädd för vad som kunde finnas i vattnet och som kunde attackera honom. Men snart fanns det inget land i sikte mer, och han tröttnade snabbt och de i början så målmedvetna simtagen blev svagare samtidigt som smärtan förvärrades och blev både fysisk och psykisk. Han tappade räkningen på dagar och nätter, och hans försök att hålla sig ovanför vattenytan mitt ute på det blanka havet bar mindre och mindre frukt.
Den sjunde dagen blev det storm, samtidigt som regnet började falla. Väldiga vågor kastade honom fram och tillbaka. Vinden rev i hans genomblöta päls, och han sjönk under vattenytan och kom upp igen, och han slängdes djupt ner och skjöts upp så att hela hans lilla kropp flög utför vågorna för att sedan åter krascha ner i djupet. Sällan var han ovanför vattnet tillräckligt länge för att hinna dra några andetag. Han var svag och skadad, och täckt av sår som skapats av bråte som flutit omkring och skurit i hans mörka hud, men han fortsatte försöka simma, och hoppet falnade inte.
Guardeiron[]
Stormen varade hela natten, och när morgonen grydde fanns det inga krafter kvar som kunde hålla honom vid liv. Havets iskyla borde ha dödat honom för länge sedan. Likaså törsten, och även om han försökt lapa upp vattnet hade saltet bara gjort honom ännu törstigare. Han slutade simma, slutade orka, och det gick inte lång tid förrän han började sjunka under ytan. Kallsuparna blev allt fler. Varma — om än rätt förvirrade — tankar sändes åt de han älskade, och det var i den stund han insåg att mörkret aldrig kunde få honom. För att det fanns de han älskade och som han utan att tveka skulle dö för. Det var en känsla som inte kunde vara annat än rent god, som om den var av renaste guld, och även om han var övertygad om att även onda kan känna så, så var detta vändpunkten, minuterna före hans död skulle inträffa. Antingen skulle han drunkna, eller så skulle lukten av hans blod i vattnet locka dit köttätare som skulle riva hans kropp i stycken.
Men plötsligt genomsyrades han av den underligaste känsla, brännande het men isande kall på samma gång. Hela han ryste till, och spottande och fräsande kom han upp till ytan och öppnade sina uddafärgade ögon. Han tyckte sig känna värmen från en annan kropp bredvid sig. Men allt han såg var ubbenbarelsen av en skyddsängel, skimrande och övermäktig, en obeskrivligt vacker skapelse. Ett enda ord tycktes flyta genom hans sinne, ett ljud med omöjligt många olika toner och mumlanden: "Guardeiron". Styrka flödade in honom, och han började åter simma.
Ares nådde efter en stund stranden av en liten ö. Fortfarande kände han den skimrande uppenbarelsen vid sig, men det gjorde ingen skillnad hur mycket han försökte kommunicera med denne skyddsängel. Allt han fick till svar var ett namn, förmodligen ängelns. Han föddes fortfarande ständigt styrka, men skadorna tog så mycket energi att han vid stranden inte lyckades ta sig upp, utan blev liggande i vattenbrynet, och för första gången på många veckor föll han in i djup sömn - eller rättare sagt medvetslöshet, för tröttheten var så överväldigande att han knappt kunde tänka.
När han vaknade fanns ängeln inte mera vid hans sida. Men han kunde känna dess närvaro - Guardeirons närvaro, och styrkan som fortfarande höll honom vid liv. Men han kände ingen smärta från de sår som innan han fallit i sömn ständigt pumpat ut blod från hans sargade kropp, och då han öppnade ögonen var hans päls fluffig och ren, och inte fläckad av det minsta blod. På hans vänstra bakben sträckte sig ett invecklat väv av ärr, och två stramande linjer över hans strupe och hals vittnade om att det fanns ärr där också. Men såren var borta.
Gudarna hade låtit honom leva, och en skyddsängel hade utvalt honom och räddat honom då han var på gränsen till döden - det hade varit ett under att han ens varit vid medvetande då han räddades. Men hans utseende var totalförändrat. Pälsen hade till stor del ljusnat, och de enda kännetecken som förblev oförändrade var hans olikfärgade ögon - men de var kännetecken nog - och markeringarna under ögonen, även om de blev längre och formade en mask som kantade hans skarpnade ansikte. Förutom färgförändringarna i pälsen, hade han även blivit mer robust, inte direkt kraftig, men välmusklad och hans kropp hade fått en mer styrkeartad toning istället för den tidigare snabba och smidiga.
Hjälpa och bli hjälpt[]
Det dröjde inte länge förrän Ares kände sig stark nog att stiga upp och se sig omkring på den ö, dit han till slut förts. Till sin förvåning upptäckte han en liten flock med vargar. De talade tacksamt samma språk som honom. Han fick reda på att de alla var födda här, och att deras förfäder kommit från närliggande öar - alltså fanns här ett helt system med små vargflockar, som alla levde i frid. Alla utom en. Det var en större grupp, som hade formats av rebeller, utstötta med mord och mörker i sinnet.
Ares skulle ha kommit tillbaka till Numori mycket tidigare än han gjorde - för något tycktes dra honom tillbaka, hela tiden fann han sig stå vid stranden och fundera över hur livet gått vidare utan honom, för i Numori räknades han säkert som död. Men han stannade, för den lille vargen som knappt var mer än en valp brann av lust att hjälpa dessa vänliga småflockar som tagit in honom som en av sina, och som hjälpt honom åter finna frid efter den omvälvande ändring han varit med om. Han hade berättat för dem om mystiken som hjälpt honom överleva, och de hade nämnt denna mystik vid namnet skyddsängel, och hävdade att även de hade haft vargar som blivit utvalda av krafter likt denna, men att ingen existerade i detta nu.
En dag attackerade De Mörka, som de rätt primitiva småflockarna kallade rebellerna. De gick från ö till ö, mördade valparna och stal unga tikar till sin egen grupp - för de var alla hanar, men de ville säkra gruppens styrka och behövde därför även valpar med härkomst från deras egna styrkor. De nådde slutligen ön där Ares bodde med flocken, och några av dem attackerade hanarna medan andra slank ner i lyorna och lät valparnas plågande skrin stiga upp genom de smala gångarna, och mödrarnas gråt då de såg sina små dödas framför ögonen på dem. Alla rebellers ögon lyste blodröda, och något tycktes vakna inom Ares, men det var inte han själv, det var den andra kraften inom honom som tycktes känna igen den koncentrerade ondskan i dessa mörka varelser. Styrka flödade genom den unge vargen, som vid det laget knappt var tretton år gammal, och den rädsla som bultat i hans unga hjärta tycktes plötsligt som bortblåst.
Han förberedde sig på att slänga sig in bland de mörka styrkorna. Men då nådde ett lågmält klagande hans öron. Det var det skräckslagna jämrandet från Medraina, en jämnårig varginna han fattat starkt tycke för, då hon av två rebeller släpades mot havet för att tas till deras öfäste. Det gick snabbt. Styrkan som flödade genom hanen och den stridsträning han fått innan den där ödesdigra dagen då han kastade sig ut i havet gjorde sitt, och tillsammans med den lilla flocken drevs rebellerna tillbaka. Många ur gruppen dödades, och några var offer för Ares.
Återvändaren[]
Han kunde inte längre stanna. Han behövde ta sig tillbaka, och dragningskraften blev för stor. Rebellerna flydde, och även om han funnit många vänner bland öflockarna så var Numori hans hem. Han tog inget farväl. Medraina skulle ha följt med honom då, och hon saknade skyddet han hade.
Han färdades från ö till ö, med långa simturer emellan. På ytterligare några öar träffade han på vargar, men han stannade aldrig längre än någon månad. Till slut, utpumpad, trött, men stark i sinnet och med möjligheter att gå vilken som helst väg han ville gå - sköljdes en 15 år gammal ungvarg i land bland ben och skallar på Benkusten, åter medvetslös, men inte död.
Ares vann över döden. Han var tillbaka. Starkare, äldre och mer erfaren än förut, redo att möta världen genom ett nytt par ögon - ett par som delades av två, inte av en.
Relationer[]
- Medraina (npc) - Kärleksintresse
Trivia[]
- Ares var beskyddad av ängeln Guardeiron.
- Han bytte utseende när Guardeiron helade honom efter att ha räddat hans liv. Från början var han rostfärgad.
- Ares konto var senast inloggat på Numoori 2012.