Personlighet[]
Demetri. En varg född för över 500 år sedan, numera dömd till att vandra bland det levande som ett evigt straff. Född till vren men dömd till att förbli en vampyr. Den här varelsen viker inte undan för någon, han vet vad han vill ha och får det för det mesta. Han anser ingen vara värd hans uppmärksamhet och ser ner på sina offer, han visar dem inte ens respekt eller nåd. Alla vargar är hans offer. Då det kommer till vampyrer ogillar han dem så länge det inte han själv som skapat dem. Dock betyder det inte att han gillar sina egna slavar heller, utan ser dem endast som skräp. Demetri är även enormt självisk och allt som for ur dennes mun är för det mesta lögner, enbart för att locka till sig nya offer. Men trots denna hemska fasad kan han uppfattas som vänlig eller mystiskt vid ett första möte, men det är bara en lek för honom. Ett sätt att få tillit ifrån den andre för att sen sätta igång sin jakt. Han är en jägare och slutar inte sin jakt först den utvalde faller död.
Han kan verka lik många andra som passar in på kategorin ond. Skillnaden mellan honom och alla andra är att han ensam slår sitt slag. Han behöver inte ha någon, eller några runt sig som han kan falla tillbaka på. Inte heller gör han dumma misstag, utan är faktiskt ganska smart som planerar varje drag han gör. Han är inte heller den man tror sig att han skulle vara - han är så mycket mer.
Utseende[]
En vit vren. Normalt vrenformad.
Historia[]
Det började inte här, utan i ett helt annat land för många åldrar sedan - ingen vet exakt när. Demetri har inte alltid vart den han är idag, för det finns ju ingen som föds till vampyr, utan vampyrer skapar varandra. Innan denna hjärtlösa själ var han inte mindre lik någon annan, en ståtlig vren i en flock. Ifrån att vara en utmärkt jägare till beta. Han var starkt respekterad inom flocken och fann sin sanna kärlek i en redan ung ålder, trots att hon tillhörde de med lägre rank, de som tidigare varit utstötta. Vashti, nu ett allt mer bortglömt namn. Demetri höll ständigt ihop med tiken och vakade över henne likt en hök, och så fort någon försökte sig på henne fanns han där. Hon var verkligen orsaken till livet, hon var hans hjärta, och därefter skaffade de sig 5 friska valpar som Vashti själv var tvungen att fostra - med tanken på att Demetri var tvungen att hålla sin position inom flocken. Allt rullade på som vanligt, men sen var det en natt då han höll vakt som en helt ny och främmande doft kom som ett slag. Eftersom deras flock låg så avskilt kom det ofta som en chock då andra vargar tog sig hit. Vem va så dum att gå emot en hel flock? Instinkterna bad honom backa, men hans nyfikenhet ledde honom rakt i fällan.
Genom att följa den främmande doften en hel kväll hade månen till slut placerats mitt på den svarta natthimlen och det enda som nu kunde höras var vindarnas viskande varningar, innan han visste bättre stod nu en mycket större, smalare varg framför honom med ett brett flin. Vargen talade till honom men han kunde inte uppfatta orden, bara se munnen röra sig och inom ett par sekunder hade denne tagit sig fram på ett onaturligt sätt för att sen hugga rakt emot Demetri. Dock fick sig denna varg en fight, en som nästan aldrig verkade få sig ett slut. En röd färg fyllde snabbt gräset och kämpande lungor ekade genom natten. Främligen skrattade, sade något om att detta inte var nått han hade räknat med, han började tala i gåtor. Sade saker som Demetri inte förstod nåt utav och det var precis då han kände hur luften tog slut och att någon slöt sina käftar om hans strupe, tröck till, och sen var han ett levande bevis på att giftet faktiskt kändes. Han kunde verkligen känna smärtan efter att giftet långsamt spred sig genom hans blod. Dem hade varit två och han hade inte blivit varnad. Sakta stängdes hans silverfärgade ögon och de sista tankarna gav han bort till sin älskade.
Men han var inte död, för lika snabbt vaknade han. Nu var solen nästan uppe på himlen, endast ett fåtal strålar ifrån solen brände hans ben. Vad var det som hade hänt? Kvällen direkt efter kom främlingen tillbaka, vampyren, han talade fortfarande på ett underligt sätt men gjorde det klart för Demetri att detta var hans nya flock och att han skulle tjäna dom, han var deras nya slav. Förvirrad över allt valde han att inget säga, han bad inte ens om att få se sin älskade igen för han ville inte blanda in henne i det hela. Dock hade vampyrena något annat i tanken, de stormade flocken under natten och Demetri kunde bara stå och se på hur en efter en långsamt gick till en plågsam död, men när de sen försökte ge sig på hans älskade röck han in.
Det bröt återigen upp ett stort slagsmål men nu verkade det som om Demetri fått nya krafter ifrån ingestans. En efter en slet han i stycken, borrade fast sina käftar i för att sedan slänga bort likt skräp. Han var inte sig själv, snarare så att han njöt utav striden.. vinsten. Även om han nu vunnit kunde han inte stanna, men innan han hann ge sig av hade hans älskade kommit fram och sagt att hon skulle följa honom, och det gjorde hon. De lämnade allt gammalt bakom sig och skulle skapa ett nytt liv tillsammans, de flesta utav deras avkommor var döda, några kom undan.
Tillsammans vandrade dem under nätterna men hade pauser under dagarna, och allt svagare blev Demetri i brist på vargblod. Vashti förstod det och erbjöd sig söka efter en varg men han vägrade, vägrade bli en sådan bisarr varg att han skulle äta utav sina egna, han skulle minsann kunna klara sig på andra djur. Det höll i cirka två månader innan hans hjärna kopplades ur, han hade svårt att kontrollera sitt humör och röt ofta åt sin älskade, anklagade henne över det mesta och lät henne aldrig ta till ord. Hon var även snart tvungen att börja be om tillstånd innan hon talade, och hon fick absolut inte tala till någon annan. Han skulle va centrum, hon blev hans fånge.
Efter tre månader började han sedan jaga andra vargar och dricka deras blod, denna gången njöt han och verkligen trivdes att känna den makt han nu hade fått. Även om han förlorat vindens krafter. Dock var det endast en sak som störde honom, att han hade börjat höra Vashtis tankar, och de var inte direkt så önskade ifrån hans sida. Hennes tankar ekande i hans huvud och han låg hela tiden vaken under morgonen i skyddet inne i grottan, bara väntade på det som tiken snart skulle göra.
Hon hann inte mer än att resa sig upp innan Demetri själv for upp och högg efter henne, "Vad håller du på med!?" hennes mörka blick såg osäkert in i hans och han kunde nästan höra hur hon började att skaka. "Varför lämnar du mig?"
"Lämnar dig? Älskade, det skulle jag aldrig göra."
"Ljug inte för mig" tystnaden uppstod mellan de båda innan Demetri drog på sig ett brett flin så att de vassa tänderna blottades, "...För jag kan höra dina tankar."
Tiken tog fart och hade planer på att fly ut ifrån grottan, men Demetri var snabbare. I ett dödligt hugg greppade han tag om tikens nacke för att dra tillbaka henne så att det verkligen knakade då tänderna fick sitt grepp. Inom några få sekunder var hon död, och just då brydde han sig inte utan drack enbart hennes blod och njöt - men när kvällen kom drog den även med sig ångesten, hatet emot hannen själv blev bara större.
Genom att ha lärt sig att vända allt sitt hat mot sig själv, till alla andra, så har han blivit en hjärtlös själ - vandrande död som inte alls hör hemma i denna värld. Han samlade även på sig nya vampyrer på vägen, endast för att få känna makten i att bestämma och kunna styra andras liv.
Relationer[]
- Locura - you just dont know...
- Zafrina - En falsk bekantskap baserad på endast lögner - och jag dödade dig, vampyrinna.
- Yakuza - Patetisk följeslagare - och nu är du död på nytt.
- Tavar - Min skapelse, that's all.
- Amanita - Någon borde sätta dig på plats, vampyrinna.
- Murderotic - Bara för att..
- Frostcut - Rest in hell, beauty.
- Indra - one of my victims. rip
Trivia[]
- Text