Den här karaktären har avlidit. Den räknas som död.
Personlighet[]
En i grunden välvillig varg, som korrupterades och förstördes av demonen som besatt honom.
Utseende[]
Han är en nätt byggd hane, brun till färgen med beiga inslag över bröstkorg, mage samt man och lugg. Runt de pupillösa ögonen så formar även samma beiga färg något som skulle kunna liknas vid en mask, en sorts förklädnad.
Krafter[]
Kyla och Formskiftning.
Historia[]
Allting började med en lycklig barndom. Han var en av fem valpar som fick växa upp i en vacker omgivning med en mor som älskade dem mer än allt annat. Och i den glada barndomens dagar var Kaiito som vilken annan valp som helst. Han njöt av livet, skrattade och lekte, upptäckte stillsamt vilka förmågor han hade och hade stora förhoppningar om framtiden och vad den skulle föra med sig. Han var precis som vem som helst, och fick uppleva den underbara barndomen som alla förtjänar att uppleva. Men allting har sitt pris. Och trots den lyckliga början Kaiito fick på sitt liv så skulle fortsättningen inte bli lika ljus och vacker. Han lämnade sin moder i vad många skulle säga var en ung ålder, men ynglingen önskade se världen och det fanns ingenting som kunde stoppa honom. Och under sin resa hann Kaiito möta Damon, sin far, och upptäcka att denne inte ville veta av honom. Och visst smärtade det honom att sanningen var så brutal, men samtidigt var det en befrielse att veta vem denna främling varit. Men samtidigt började han fundera om det verkligen var för detta han lämnat Leale, sin mor? För denna värld som verkade vara full av grymhet.
Men när han som tonåring vandrade in på Numoorislätten så mötte han något som skulle förklara varför han hade givit sig av från modern från första början. Echo. Den bruna tiken med de violetta ögonen fångade hans uppmärksamhet redan vid första ögonkastet och sedan dess hade han svårt att släppa henne ur tankarna. Även om hon kanske avvisade honom, snäste åt honom och lekte en aning med hans känslor så kunde Kaiito inte släppa henne med blicken. De lärde känna varandra, de kom närmare varandra, och en viss kärlek växte fram inom den unga hanen. En sådan kärlek som är större än nästa allt annat. Och sedan kom den hemska sanningen fram. De var släkt. De var kusiner. Hans far var bror till hennes far, och det förakt som då växte fram mellan dem var så starkt att det nästan gick att ta på. Han kastade bort blicken från henne trots att det tog emot, för hon gjorde det klart att hon inte vill ha något mer med honom att göra. I ren desperation sökte sig Kaiito mot Lövskogen, för att där möta en svart karg som talade med kloka ord åt honom. Kaiito, rädd för att måsta möta världen ensam än en gång, tog första möjligheten att bli en del av något som kom till honom. Och på så vis blev han en del av flocken Cierzo.
Med den handlingen skulle ett nytt kapitel komma att skrivas i hans liv. Han kastade sig kanske in i flocken aningen hastigt, men han skulle komma att älska den. Det var en värmande känsla som deras gemenskap gav honom och han kände sig verkligen som en del av flocken. Han trodde att han hade funnit sitt hem, platsen där han skulle tillbringa resten av sitt liv på. Inte blev saken värre av att även Violet fanns där. En vacker varginna som han till först föraktade, men sedan inte kunde tänka sig ett liv utan. Men intresset låg inte på en passionerad nivå, ty hon var deras ledares älskade. Nej, i Kaiitos ögon var hon hans allra bästa vän - en sådan vän som man kunde tala med allt om utan att denne såg tillbaka med dömande ögon. De behövde varandra, i alla fall som Kaiito såg det. De behövde varandra något så fruktansvärt mycket. Han var lycklig över det liv han hade.
Sedan kom kriget. Utan att han visste varken anledning eller mål till det så kastade han sig in i striden som pågick mellan Devils och Qu, två av de mäktigaste och äldsta flockarna i Numoori. Nog kämpade han i skyn med hjälp av sin örnform, kämpade för att hålla sig trogen de ord som han givit sin ledare. Men inom honom grodde tvivel, känslan av att allt var meningslöst. Att även möta fadern på slagfältet var inte något uppmuntrande, speciellt inte då det visade sig att de slogs på samma sida. Brutalt sårad med ärr, både mentala och fysiska, som skulle vara resten av livet, staplade han bort från krigsfältet mot Lövskogen och det hem denna innebar för honom. Han valde att lämna Cierzo, vandrade därifrån efter att ha tagit avsked av dem alla. Det var inte hans plats i världen.
Ärrad och sårad vandrade han sedan söderut, sökte efter något som kunde ge hans liv en mening. Funderade över lycka, kärlek, frid. Och varje gång de orden korsade hans huvud dök endast en bild upp. Han hade försökte att glömma henne, det hade han verkligen, men Echo hade fastnat i hans inre och han kunde inte släppa henne. Så han släppte allt annat istället. Han släppte allt det som varit bakom honom, hela sitt förflutna och allt det som låg runt honom, det som kallas nuet, och bara sprang. Han återvände till henne, rädd för hur hon skulle reagera och vad han skulle få höra. Men han återvände för det var det enda han kunde göra.
"Jag älskar dig. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill inte leva ett liv utan dig."
Efter den natten var de oskiljaktiga, och inte långt därefter blev Kaiito far till en kull på tre valpar. Lyckan var total och han trodde att han äntligen hade funnit sin plats, sitt hem. En fristad. Men vid horisonten hopade sig orosmolnen, och sedan började de dåliga nyheterna regna över honom. Han mötte en varg från kriget och de stred än en gång. Han fick höra från en gammal flockkamrat att Violet var död. Minnet av fadern och minnen från kriget började hemsöka honom allt oftare. Snart började rösten viska, först stillsamt och nästa ohörbart, men sedan allt högre tills han inte längre kunde ignorera den. Han tvingades inse att livet inte var perfekt, och en natt gjorde han ett val han innerst inne skulle ångra resten av livet.
Han lämnade Echo för att försäkra sig om hennes och valparnas trygghet. Medan han vandrade västerut grät han hela tiden. Stora tårar rullade ned för hans kinder. Han åt inte, han sov inte, han bara vandrade och lät sorgen sluka honom helt. Tills han inte längre kunde känna någon sorg. Tills hunger tog över och sömnbristen nästan gjorde honom galen. Då, när han var som svagast, klev Hekul Ristaka in och tog över.
Som demonbesatt kände Kaiito ingenting. Han brydde sig inte om andra, han brydde sig inte ens om sig själv. Hans kärlek till Ristaka kändes för honom oändlig, han skulle göra allt för henne, vad hon än bad honom om. Han var en slav under hennes vilja, och levde på illusionen av att de älskar varandra. Men hon älskade honom inte, han var endast ett redskap. En brutal sanning som Kaiito inte såg. Det enda han hade ögon för är demonen som bor i hans kropp.
Men i hans drömmar dök hon fortfarande upp. Echo. Det förargade Ristaka, och hon plågade honom för det. Hon njöt av den kärlek han gav henne, trots hennes sjuka lekar, men hon skulle inte tillåta någon annan i hans liv igen. Men han kunde inte glömma Echo. Plötsligt, utan förvarning, så försvann den smärta han ständigt känt under så lång tid. Ristaka var kvar, men hon förlorade det järngrepp hon haft om honom. Minnen återvände; minnen om allt hemskt han gjort under Ristakas inflytande. Men det som betydde mest var minnet av Echo. Det var för henne som han återvände.
Så fylldes landet av odöda, och Kaiito flydde till ljudet av Ristakas hånfulla skratt. Men när han nådde Eldskogen så förändrades allt. Där mötte han Xhie, en snövit och grönögd hona som fångade hans hjärta med sitt klingande skratt. Det var som att det slagit gnistor om dem, och det var ingen tvekan från någon av dem när de slog följe med varandra. Två vilsna själar som funnit varandra, som älskade varandra, och lovade att aldrig skiljas åt. De var för evigt.
Men för evigt tog snart slut. Xhie avled av komplikationer vid förlossningen av deras två valpar. Kaiito lämnades med en son och en dotter, och ett löfte att han skulle ta hand om dem, för hennes skull. Men det var svårt att hålla samman, när mörkret viskade till honom. Han uppfostrade Vidar och Kithara så gott han kunde, så länge han kunde, innan rösternas lockan blev för stor. En natt väcktes han av att någon viskade hans namn. Skepnaden av hans älskade Xhie, av Echo, av hans moder, lockade honom över Mardoufs kant. Han föll handlöst ner i avgrunden, med Ristakas skratt ekande i öronen, men han lyssnade inte på henne. Han höll hårt i bilden av de tre honorna han älskat och vägrade släppa den, tills hans kropp slog i marken och hans trasiga själ lämnade det jordliga livet bakom sig.
Relationer[]
- Leale - Mor - A lonely road, crossed another cold state line. miles away from those i love, purpose hard to find. while i recall all the words you spoke to me, can't help but wish that i was there, back where i'd love to be.
- Tacita, Exane, Elite, Alexis - Syskon - Do you recall, not long ago, we would walk on the sidewalk? innocent, remember? all we did was care for each other.
- Hermes - Storebror - De säger att tiden läker alla sår men livet lämnar alltid spår, så delar av det som vi var finns alltid kvar.
- Echo - Kusin, f.d. Partner - I'd take another chanse, take a fall, take a shot for you. i need you like a heart needs the beat.
- Roy - Son
- Törne - Son
- Echaphydra - Dotter
- Xhie - Partner - And how I miss someone to hold when hope begins to fade.
- Tocho - Ledare - We've got to hold on to what we've got, 'cause it doesn't make a difference if we make it or not. we got each other and that's a lot.
- Violet - Bästa vän - Now it's getting rather cold, and i just wanted you to know that if my dreams will ever be with you come dancing next to me.
- Emon - It's written in our story, it's written on the walls. this is our call, we rise and we fall.
- Wind
- Gavin - A lonely guitarman playing down the hall, midnight blues comes through the walls.
- Avalon - I never knew that tears could sting.
- Wami - What will we do when we get old? will we walk down the same road? will you be there by my side? standing strong as the waves roll over.
- Malvado - Scream out, make a scene. somebody rescue me. here is a man in the middle of the fall.
- Damon - Far - Break all your promises, tear down this steadfast wall, restraints are useless here, tasting salvation's near.
- Thzuki - I can't find your face in a thousand masqueraders. you're hidden in the colors of a million other lost charades.
- Razios - We’ll be passing by and they’ll be wasting time, just waiting for new.
- Azazel - Spread your wings and fly.
- Saturn - I'm saying that i'm sorry for things i've said and done. but I don't want to be here if i'm looking down a gun.
- Lucius (Polka)
- Ayira - What good is tomorrow without a garantee?
- Aamon - In my life there's no denying.
- Relianne - Her attitude made a part of her landscape.
- Nemesis - No heroes, villains, one to blame, while wilted roses fill the stage, and the thrill, the thrill is gone.
- Kele
- Thrar - I was so high i did not recognize, the fire burning in her eye, the chaos that controlled my mind.
- Navareil
- Verdandi
- Xerxes
- Ghadam
- Lainadan - Zombie.
- Hekul Ristaka - Demon - Needle and a thread, gotta get you out of my head.