Personlighet[]
Nomë är svår att sätta fingret på. Hon talar inte gärna om sig själv, och när hon gör det ljuger hon för det mesta. Hon är en skicklig skådespelare och har inga problem med att spela olika roller beroende på vad situationen kräver. Hon leker gärna med sina offer, vaggar in dem i en falsk känsla av säkerhet innan hon gör det hon kom dit för att göra. Att döda är enkelt för henne och hon kan få för sig att göra det bara för att hon har tråkigt, som ett tidsfördriv. Men hon är lika ombytlig åt andra hållet — det händer att hon tröttnar på vargen vars liv hon leker med och helt enkelt lämnar den, även om hon kanske spenderat en timme eller två med att terrorisera denne. Hon är självisk och kommer alltid att sätta sitt eget välmående i första hand.
Nomë är kall när hon är sitt rätta jag; en tillsluten person som inte gärna släpper någon inpå livet. Om man lyckas fånga hennes gillande blir hon nästan manisk; när det gäller personer hon tycker om blir det nästan som en fixering för henne, och ingen annan spelar roll. När hon spelar sina roller har hon inga problem med att vara den vackra, leende damen i nöd — hon till och med njuter av det — men i verkligheten, om man träffar på henne utan att hon hunnit förställa sig och inte står henne särskilt nära, är hon en kylig, avståndstagande individ, som inte bryr sig ett skvatt om ifall hon sårar någons känslor. Känslor, resonerar hon, är ingenting definitivt — de är något man kan klä sig i och manipulera efter eget behag, och hon tycker om att se rädslan i andras ögon när de ser på henne. Hennes egna ögon är döda och nästan uttryckslösa, och när hon ser på en ryms inga känslor i hennes ansikte, röst eller ögon. Som ett spöke är hon; vacker, vit, mystisk men dödlig om man är oförsiktig, och ett misstag kan stå en dyrt.
Utseende[]
Nomës kroppsbyggnad är späd och vid en första anblick kan hon verka liten och skör, men de nätta benen är förvånansvärt kraftfulla, liksom de fint mejslade ansiktsdragen. Pälsen är vit och faller i stora lockar över hela kroppen. Likheten med dimmslingor är uppenbar, och ofta använder hon också sin kraft för att göra det ännu svårare att avgöra var dimman slutar och Nomë tar vid. Ögonen är blekt lila till färgen och ser ofta lite trötta ut, samtidigt som de obönhörligt borrar sig in i vad det än är hon betraktar. Hon ger ett märkligt blandat intryck; långsam och svävande men på samma gång intensiv och obarmhärtig, som om det döljer sig oanade krafter under ytan. Säkert är i alla fall att hon är mycket vacker, och att hon vet hur det ska utnyttjas.
Krafter[]
Dimma
Nomë kan kontrollera dimma. Hon kan skapa eller förstärka dimma, och hon kan också avlägsna dimma från sin omedelbara närhet. Hon använder kraften för att dölja sig själv i dimma och är ofta delvis omgiven av den, men inte alltid.
Ljud
Nomës ljudkraft är specialiserad på hennes röst. Hon kan använda sin röst ungefär på samma sätt som en siren, och på så sätt lättare snärja sina offer. Kraften gör hennes röst nästan oemotståndlig för offret och får denne att vilja följa med henne och göra henne till lags. Hon har alltid ett mjukt och väldigt lent tonfall när hon talar, även när hon inte använder kraften. Hon kan också skapa falska ljud i sin omgivning, så som exempelvis ljudet av steg eller någon som skriker.
Historia[]
Nomë och hennes bror Yrjö levde i Kawazatriskogen, innan de båda bjöds in att delta i en större plan av Blair. Dimmvargssyskonen besökte invigningen av Skuggfall Teater, där Blair börjat samla följare, för att sedan följa honom och gruppen till Nordanskogen i andra änden av landet. I det gamla templet Arkona, nyligen återupptäckt av Blair själv, fick de ta del av den plan som skulle sättas i verket. Fakargen påstod sig vara ledd av gudarna själva, och som många andra så drogs Nomë och Yrjö med i hans ord. Yrjö särskilt, som kom att utveckla en väldigt nära relation till Blair.
Nomë var en av de som tog sig till Måntemplet, där de attackerade och dräpte så många månvargar de bara kunde komma åt. Templet revs och brändes, men den rättfärdigade tro som gruppen haft blev snabbt släckt när månguden Duraneir själv uppenbarade sig. Det var dock inte bara tron som Nomë förlorade i attacken. Bland de många döda fann hon de lemlestade resterna av sin bror.
Nomë begav sig till Civitas, där hennes sorg tycktes speglas i grå, regntunga skyar. Hon blev hittad av Molok, Blairs bror, som hon kom väl överens med när allt kom omkring. Molok hjälpte henne, under sorgetiden, och deras bekantskap utvecklades till något närmre. Något varmare. Kanske var det en besatthet, men Nomë fick svårt att tänka sig livet utan Molok.
Och då försvann han. Molok hade blivit anfallen av en grupp främlingar, och sade att det varit hämnd för något han tidigare gjort. Inte mer än några dagar senare så var han borta. Nomë sökte efter honom, tillsammans med hans syskon, men han stod inte längre att finna i Civitas. Nomë stod åter maktlös inför sin förlust, och den här gången utan en kropp hon kunde sörja. Till råga på allt så väntade hon Moloks valpar.
Sökandet tog Nomë norrut. Hon kom så långt som till Kaiwood, innan hon tvingades stanna. Där, i utkanten av den stora skogen, födde hon fyra valpar. Tre vita, och en alldeles svart. Lÿs, Åska, Mörkö och Rök. Den första tiden fick hon ta hand om valparna på egen hand, innan Blair fann henne. De hade fortfarande inte hittat Molok. Blair stannade hos henne och hjälpte henne med valparna. De var trots allt hans brorsbarn.
Så försvann Mörkö. Stulen, framför hennes barn, och kvar fanns hans avslitna tass. Nomë var säker på vem som låg bakom då hon nyligen mött Varya igen, som varit en av de andra som följt Blair i attacken mot Måntemplet. Varya hade ställt frågor om Nomës valpar, på ett vis som fått varningsklockor att ringa. Och nu var Mörkö borta, och uppenbart skadad.
Till Nomës ofantliga lättnad så återvände dock Mörkö till henne, buren av ingen mindre än Molok själv. Hennes älskade Molok, vars kropp var sargad och ansikte ärrat av samma fula märke som hans bror bar. Molok, vars vingar blivit stympade av en för Nomë okänd fiende. Molok, som funnit sina syskon, och följt med dem till Kaiwood, där han råkat på sin svårt sårade son som lämnats att dö av de som tagit honom. De var sårade, såväl synligt som djupare, men de var äntligen, äntligen, återförenade.
Relationer[]
- Tölja (npc) - Mor - Oviktig. Snart glömd.
- Orfëus (npc) - Far - Jag ödslar ingen energi på bleknande minnen.
- † Yrjö - Bror - Vad skulle jag inte ge för att få se dig igen, älskade bror.
- Molok - Partner - Du är mer än bara min senaste besatthet; du är min tills döden skiljer oss åt.
- Lÿs - Dotter
- Åska - Dotter
- Mörkö - Son
- Rök - Son
- Blair - Vad spelar vi för roller i varandras liv egentligen?
- Bambra - Jag förvånar dig en aning, eller hur?
- Bael - Far till Molok.
- Garn (npc)
- Adena - Varje kamp kan inte vara oavgjord; jag ser fram emot vårt nästa möte.
- Varya - Skönhet är makt. Det var du som tog honom, eller hur?
- Maksim - Varyas valp.
- Stephano - Lille vän, livet kommer inte att vara snällt mot dig. Jag kunde ha besparat dig den smärtan.
- Shiva
- Amanita
- Leani
- Laali